Det kommer en vår.

Det kommer en vår.

Nu är det bara två månader kvar till den dag då jag förra året tog årets första simtur. I två månader kan jag vänta. För när jag väntar på det allra vackraste jag vet, så kan jag vänta länge. Det finns ingen anledning att jäkta, våren kommer. De ljusa försommarnätterna kommer. Midsommaren, när allt står i grönskande blom, kommer. Tiden då jag kan gå längs de gröna ängarna mitt i natten kommer.  Tiden då liv blir till och ljuset tar vid. Och när den kommer så måste vi stanna upp, för underbart är så kort.

Det kommer en vår och den är min.

 

Skogsmorgon och ett kreativt uppvaknande.

Skogsmorgon och ett kreativt uppvaknande.

Snön vräker ner och jag sitter vid köksbordet och skriver en argumenterande text, redigerar bilder, dricker kaffe och lyssnar på en snarkande hund. Att börja dagen med en timme i skogen är det optimala uppvaknandet för både mig och Freja. Ett träningspass innan frukost är inte att tänka på för min del. Jag behöver något mycket mer kravlöst och ensamt. Jag behöver syre i mina lungor och utrymme för mina tankar, och jag träffar helst inte på en käft.

Vad som ger och tar energi har förändrats för mig genom åren. Jag är mer sparsam nu, slösade mer när jag var yngre. Jag gillar att jag ger mitt inre och min kreativitet mer utrymme nu, att jag släppt fram fler sidor av mig själv. Det sista jag vill är att måla in mig själv i ett hörn. Nej fyfan, det blir ingen glad av.

Och juste det! För fyra veckor sedan påbörjade jag en resa, som jag visserligen påbörjade i tanken för många år sen. Jag ska bli gymnasielärare, i Svenska. Jag kommer att få lära mina elever att uttrycka sig i skrift och tal, något av det allra bästa jag vet. Vägen dit kommer att ta sin lilla tid och jag har ingen aning om hur mitt liv ser ut den dagen jag är färdig, om fem år. Men jag vet att jag aldrig kommer att ångra mitt beslut.

Det är så mycket som är flytande i våra liv, att det gäller att hålla hårt i det du vet att du aldrig ändå kommer att kunna släppa. Nu, lite mer kaffe.

 

 

 

Det är tveklösheten hos de tvivlande och tvivlet hos de tveklösa, som behövs.

Det är tveklösheten hos de tvivlande och tvivlet hos de tveklösa, som behövs.

Jag har ända sedan jag var liten gillat höga hastigheter. Jag tror att om vi hade bott lite längre norrut när jag växte upp, närmare en aplin skidklubb, så hade jag antagligen tävlat i någon alpin gren. Det är något alldeles särskilt med alpin skidåkning. Jag har alltid älskat suget i magen när man pendlar mellan kontroll och fullständig brist på kontroll. När det går så fort att jag måste jobba med varenda muskel i hela kroppen för att benen inte ska skaka. Jag litar nästan alltid på min förmåga, min kropp och min balans. Jag tror att det är det som utgör skillnaden. Att våga släppa kontrollen, våga lita på dig själv. Rädslan paralyserar och ökar riskerna, i det mesta vi gör. Alla gånger jag har skadat mig, framför allt på hästryggen, har något gemensamt. Jag tvivlade, var för försiktig. Litade inte. Missförstå mig rätt nu, man kan ramla och göra ordentligt illa sig även om man litar på sig själv.

Man kan till och med mista sitt liv. 

För några månader sen tog de chilienska bergen en av skidvärldens största inspirationskällor, Matilda Rapaport. 3o år gammal. En av världens bästa friskidåkare. Så jävla stark, så modig och samtidigt så ödmjuk. Hon tog plats i en annars så mansdominerad värld. Jag har följt henne på avstånd de senaste åren och hon har verkligen inspirerat mig med sitt sätt att vara. Jag har beundrat henne.

När hon åkte skidor så pushade hon gränsen för vad som är möjligt, hela tiden framåt. Det är ju ett gemensamt drag hos extremsportutövare. Många skidåkare lever sida vid sida med döden och vet om det.

När beskedet nådde mig så ställde jag mig frågan, hur kan något man älskar så mycket vara det som tar livet ifrån en? Det är nog en fråga som många ställde sig. Kanske är det just det – det dramatiska, det självständiga, det vilda och ibland skoningslösa som gör att man älskar bergen så mycket? Trots så mycket erfarenhet, träning och den bästa säkerhetsutrustning man kan tänka sig så hände det som inte får hända. En lavin utlöstes. Jag hoppas att alla som håller på med den här typen av skidåkning lär sig något av det här. Eller i alla fall blir påminda om riskerna det innebär. Matilda var ett proffs, bland de absolut bästa i världen, ändå hände det. 

Människor ägnar sig åt många riskfyllda saker. Jag tror att det är ett mänskligt drag att vilja utvecklas, att vilja upptäcka, testa sin förmåga och både sina egna men också omgivningens gränser.

När jag jobbade på en fjällstation i norra Lappland så mötte jag då och då människor som inte riktigt hade koll på sin förmåga och sin avsaknad av erfarenhet. Som inte var ödmjuka som Matilda. De ville in i nationalparken Sarek vintertid utan vare sig den utrustning som krävs eller erfarenhet av brutalt väder och glaciärer. Vissa insåg sin felbedömning och stannade på stationen och gick kortare turer längs leder men andra gjorde det inte, lyssnade inte på de råd de fick och gick ändå. Vissa har tur och blir räddade i tid, andra inte. Att gå ut i Sarek vintertid är ingen bra idé om du inte har rikligt med erfarenhet eller är tillsammans med en certifierad guide. Det händer olyckor, hela tiden. Sommartid är en helt annan sak. 

En av mina samiska vänner därifrån, som är uppvuxen i det området och kan de fjällen som sin egen bakficka, gav ibland människor dubbelt så gamla som henne själv rådet att inte skida iväg i det rådande vädret, att stanna på stationen. Att ge sig ut när vädret hade lättat. Vissa var förblindade av sin egen hybris och tog inte hennes råd. De lät inte henne lära dem av hennes erfarenheter. Det hade kunnat kosta dem livet. Så låt oss lära av det som hände Matilda. 

Det är en svår balansgång, dragkampen mellan rädslan och modet. Bodil Malmsten skrev i en av sina böcker ”det är tveklösheten hos den tvivlande som behövs. Och tvivlet hos den som är tveklös”. Jag gillar det. Och jag tror att det är sant. Den som inte tvivlar alls skulle ibland behöva tvivla, och den som inte gör annat än att tvivla skulle behöva bli lite mer tveklös.

Matilda hade den balansen (ändå hände det). Det var antagligen den som gjorde henne så bra och som också inspirerar mig. Hon dog medan hon gjorde det hon älskade, det hände bara åt helvete för tidigt. Hon kommer alltid att inspirera mig, och många fler, och jag kommer nog alltid att ha henne i tanken när jag tar risker. Det kommer att påminna mig om den balansen, balansen mellan tvivel och tveklöshet. Balansen hon hade.

Grattis på födelsedagen Matilda. Du är förevigt ihågkommen, aldrig glömd.

 

Sjön.

Sjön.

Att bo vid en sjö är en lyx. Jag är så tacksam för det, varje dag. För att få saker är så härliga som att skida över en sjö. Men hur mycket jag än njuter av den tid vi är i nu, så kan jag inte låta bli att längta till sommaren. Till ljusa sommarnätter på bryggan och kalla, uppfriskande morgondopp. Till ljudet av vatten som slår mot stranden och till snäckrosor. Få saker är så hälsosamma som bad, det värmer och det svalar. Det väcker och det lugnar. Och jag får ta del av det, varje dag.

 

Hon är inte min, jag är hennes.

Hon är inte min, jag är hennes.

När hundar har det riktigt jävla bra så ler dom. När Freja är lös i skogen eller på fjället så ler hon. När det dessutom är myggfritt eller det till och med har kommit snö så är hon komplett. När det är -25 svävar hon på moln. Hon är i sitt rätta element, det går det inte att ta miste på. Och när jag får ge henne det så känner jag innerlig lycka Det är en känsla som är svår att sätta ord på men jag antar att det jag skriver nu är något sorts försök.

Tro mig när jag säger att jag har tänkt och funderat kring det här med hundägarskap länge och väl. Tveklöst så länge jag kan minnas och antagligen så länge jag har funnits till. Mitt djurhjärta är antagligen den starkast arbetande organet i min kropp.

Jag har brottats med faktumet att jag rent juridiskt äger henne och att jag ibland måste ha henne i koppel. Att ha ett halsband runt hennes hals för att folk är rädda. Att det vilda ska tyglas och kopplas bland människor. Att hennes beteende ska styras av mig. Att när hon en dag inte orkar längre så måste jag ta beslutet om hon ska få leva eller om hon ska få springa vidare längs gröna ängar.

Hur är det ens möjligt att äga en annan levande varelse? Den tanken har jag brottats med i snart fem år. Men någonting hände, något gav mig svaret. Jag gör det inte. Jag äger inte henne. Helt plötsligt blev det lite lättare att andas.

Jag betalade för att få ge henne ett lyckligt och värdigt hundliv, inte för att få äga henne. Man kan inte äga en annan varelse. Det är min skyldighet att se till att hon mår bra, alltid. Thats it. Det är min uppgift. Jag köpte skyldigheten att alltid ta hand om henne. Det är ett fritt val. Och ett privilegium. 

Jag betalade för att få hon ska få sova i min soffa, bita på mina skor som valp, driva mig till vansinne, göra mig tillfreds. För att hon ska få köra slut på sig i skogen och för att hon ska få lata sig på altanen när det regnar. För att jag ska få se henne njuta av den första snön. För att det är mig hon ska ty sig till, som ska vara hennes trygghet.

Och tillbaka får jag gränslös och sanslös jävla kärlek.