Browsed by
Månad: januari 2017

Det är tveklösheten hos de tvivlande och tvivlet hos de tveklösa, som behövs.

Det är tveklösheten hos de tvivlande och tvivlet hos de tveklösa, som behövs.

Jag har ända sedan jag var liten gillat höga hastigheter. Jag tror att om vi hade bott lite längre norrut när jag växte upp, närmare en aplin skidklubb, så hade jag antagligen tävlat i någon alpin gren. Det är något alldeles särskilt med alpin skidåkning. Jag har alltid älskat suget i magen när man pendlar mellan kontroll och fullständig brist på kontroll. När det går så fort att jag måste jobba med varenda muskel i hela kroppen för att benen inte ska skaka. Jag litar nästan alltid på min förmåga, min kropp och min balans. Jag tror att det är det som utgör skillnaden. Att våga släppa kontrollen, våga lita på dig själv. Rädslan paralyserar och ökar riskerna, i det mesta vi gör. Alla gånger jag har skadat mig, framför allt på hästryggen, har något gemensamt. Jag tvivlade, var för försiktig. Litade inte. Missförstå mig rätt nu, man kan ramla och göra ordentligt illa sig även om man litar på sig själv.

Man kan till och med mista sitt liv. 

För några månader sen tog de chilienska bergen en av skidvärldens största inspirationskällor, Matilda Rapaport. 3o år gammal. En av världens bästa friskidåkare. Så jävla stark, så modig och samtidigt så ödmjuk. Hon tog plats i en annars så mansdominerad värld. Jag har följt henne på avstånd de senaste åren och hon har verkligen inspirerat mig med sitt sätt att vara. Jag har beundrat henne.

När hon åkte skidor så pushade hon gränsen för vad som är möjligt, hela tiden framåt. Det är ju ett gemensamt drag hos extremsportutövare. Många skidåkare lever sida vid sida med döden och vet om det.

När beskedet nådde mig så ställde jag mig frågan, hur kan något man älskar så mycket vara det som tar livet ifrån en? Det är nog en fråga som många ställde sig. Kanske är det just det – det dramatiska, det självständiga, det vilda och ibland skoningslösa som gör att man älskar bergen så mycket? Trots så mycket erfarenhet, träning och den bästa säkerhetsutrustning man kan tänka sig så hände det som inte får hända. En lavin utlöstes. Jag hoppas att alla som håller på med den här typen av skidåkning lär sig något av det här. Eller i alla fall blir påminda om riskerna det innebär. Matilda var ett proffs, bland de absolut bästa i världen, ändå hände det. 

Människor ägnar sig åt många riskfyllda saker. Jag tror att det är ett mänskligt drag att vilja utvecklas, att vilja upptäcka, testa sin förmåga och både sina egna men också omgivningens gränser.

När jag jobbade på en fjällstation i norra Lappland så mötte jag då och då människor som inte riktigt hade koll på sin förmåga och sin avsaknad av erfarenhet. Som inte var ödmjuka som Matilda. De ville in i nationalparken Sarek vintertid utan vare sig den utrustning som krävs eller erfarenhet av brutalt väder och glaciärer. Vissa insåg sin felbedömning och stannade på stationen och gick kortare turer längs leder men andra gjorde det inte, lyssnade inte på de råd de fick och gick ändå. Vissa har tur och blir räddade i tid, andra inte. Att gå ut i Sarek vintertid är ingen bra idé om du inte har rikligt med erfarenhet eller är tillsammans med en certifierad guide. Det händer olyckor, hela tiden. Sommartid är en helt annan sak. 

En av mina samiska vänner därifrån, som är uppvuxen i det området och kan de fjällen som sin egen bakficka, gav ibland människor dubbelt så gamla som henne själv rådet att inte skida iväg i det rådande vädret, att stanna på stationen. Att ge sig ut när vädret hade lättat. Vissa var förblindade av sin egen hybris och tog inte hennes råd. De lät inte henne lära dem av hennes erfarenheter. Det hade kunnat kosta dem livet. Så låt oss lära av det som hände Matilda. 

Det är en svår balansgång, dragkampen mellan rädslan och modet. Bodil Malmsten skrev i en av sina böcker ”det är tveklösheten hos den tvivlande som behövs. Och tvivlet hos den som är tveklös”. Jag gillar det. Och jag tror att det är sant. Den som inte tvivlar alls skulle ibland behöva tvivla, och den som inte gör annat än att tvivla skulle behöva bli lite mer tveklös.

Matilda hade den balansen (ändå hände det). Det var antagligen den som gjorde henne så bra och som också inspirerar mig. Hon dog medan hon gjorde det hon älskade, det hände bara åt helvete för tidigt. Hon kommer alltid att inspirera mig, och många fler, och jag kommer nog alltid att ha henne i tanken när jag tar risker. Det kommer att påminna mig om den balansen, balansen mellan tvivel och tveklöshet. Balansen hon hade.

Grattis på födelsedagen Matilda. Du är förevigt ihågkommen, aldrig glömd.

 

Sjön.

Sjön.

Att bo vid en sjö är en lyx. Jag är så tacksam för det, varje dag. För att få saker är så härliga som att skida över en sjö. Men hur mycket jag än njuter av den tid vi är i nu, så kan jag inte låta bli att längta till sommaren. Till ljusa sommarnätter på bryggan och kalla, uppfriskande morgondopp. Till ljudet av vatten som slår mot stranden och till snäckrosor. Få saker är så hälsosamma som bad, det värmer och det svalar. Det väcker och det lugnar. Och jag får ta del av det, varje dag.

 

Hon är inte min, jag är hennes.

Hon är inte min, jag är hennes.

När hundar har det riktigt jävla bra så ler dom. När Freja är lös i skogen eller på fjället så ler hon. När det dessutom är myggfritt eller det till och med har kommit snö så är hon komplett. När det är -25 svävar hon på moln. Hon är i sitt rätta element, det går det inte att ta miste på. Och när jag får ge henne det så känner jag innerlig lycka Det är en känsla som är svår att sätta ord på men jag antar att det jag skriver nu är något sorts försök.

Tro mig när jag säger att jag har tänkt och funderat kring det här med hundägarskap länge och väl. Tveklöst så länge jag kan minnas och antagligen så länge jag har funnits till. Mitt djurhjärta är antagligen den starkast arbetande organet i min kropp.

Jag har brottats med faktumet att jag rent juridiskt äger henne och att jag ibland måste ha henne i koppel. Att ha ett halsband runt hennes hals för att folk är rädda. Att det vilda ska tyglas och kopplas bland människor. Att hennes beteende ska styras av mig. Att när hon en dag inte orkar längre så måste jag ta beslutet om hon ska få leva eller om hon ska få springa vidare längs gröna ängar.

Hur är det ens möjligt att äga en annan levande varelse? Den tanken har jag brottats med i snart fem år. Men någonting hände, något gav mig svaret. Jag gör det inte. Jag äger inte henne. Helt plötsligt blev det lite lättare att andas.

Jag betalade för att få ge henne ett lyckligt och värdigt hundliv, inte för att få äga henne. Man kan inte äga en annan varelse. Det är min skyldighet att se till att hon mår bra, alltid. Thats it. Det är min uppgift. Jag köpte skyldigheten att alltid ta hand om henne. Det är ett fritt val. Och ett privilegium. 

Jag betalade för att få hon ska få sova i min soffa, bita på mina skor som valp, driva mig till vansinne, göra mig tillfreds. För att hon ska få köra slut på sig i skogen och för att hon ska få lata sig på altanen när det regnar. För att jag ska få se henne njuta av den första snön. För att det är mig hon ska ty sig till, som ska vara hennes trygghet.

Och tillbaka får jag gränslös och sanslös jävla kärlek.

 

 

Den sanna lyckan är att över vita vidder skida.

Den sanna lyckan är att över vita vidder skida.

Jag har alltid älskat myrar, speciellt på vintern. Mest för att jag hatar knott. De flesta av min barndoms skollov tillbringade jag i skogarna runt Malung i västra Dalarna. Min farmors hembygd. Det är ett annat Dalarna, ett lite vildare och inte lika tillsnofsat Dalarna. Men inte mindre vackert för det, jag gillar ju det vilda. De skogarna är djupa och trolska och då och då går skogen över i myrmark eller djupa källor. När jag var liten brukade vi gå från vårt hus längs en stig in i den djupaste skogen för att dricka ur en naturlig källa. Källan var så djup och alldeles kolsvart, som ett korpöga. Men vattnet så fullkomligt rent och klart. Vi gick säkert inte längre än ett par kilometer in i skogen, men som liten är det en lång sträcka. Vetskapen om att det finns både varg och björn i de skogarna gjorde det bara ännu mer spännande.

Det är ingen slump att både myrmark och naturliga skogskällor ofta förekommer i mytiska berättelser och sagor. För de är magiska. De bär på en historia och genom att vistas på såna platser får vi både uppleva historien men också bli en del av den. Magin kommer att överföras på kommande generationer. Jag tror att berättandet av de här historierna genom århundraden har utgjort en viktig och betydande del av mystiken kring de här platserna. Men den allra största delen står platsen själv för, helt på egen hand.

Den här myren ligger bara ett par mil från vårt hus. Jag har skidat över den i den blå timmen några gånger nu. Dygnets kanske mest magiska timme, enligt mig. På vintern är myrar så fullkomligt inbjudande. Så tysta, stillsamma och trygga. Det är flacka och kravlösa. Det enda som hörs är ditt eget flås och ljudet av den oönskade friktionen under dina skidor. Den här dagen hördes även det dova mullret av skotermotorer över skogen. Jag blir lycklig av det ljudet, lika lycklig som jag blir av doften av en sprakande eld.

På sommaren däremot surrar det av knott, mygg och andra flygfän och det är ofta du hittar betydligt mer björnbajs än de där gyllene och löjligt goda hjortronen. Du vill inte ha shorts på grund av myggen men det är på tok för varmt för långbyxor. Det finns vatten men det går inte att bada. Nej, på sommaren föredrar jag hav och öppna ängar. Men på vintern, då är en myrmark något alldeles alldeles särskilt.

 

Njut dagen!

A never ending love story.

A never ending love story.

Foto: Adam Johansson (AdaMediaMedMera)

När ett nytt år börjar är det oundvikligt att inte blicka tillbaka. Det senaste åren har bjudit på så satans många härliga och mindre härliga turer. Till fots, på skidor eller på hästryggen. Så många fjäll, skogar och iskalla bad. Så många äventyr, stora som små. Blod, svett och ibland tårar. Men framför allt en rejäl jävla dos lycka och adrenalin. Men jag ska inte ljuga, det är så oattraktivt. Vissa turer är mest skavsår, en blodsockernivå i höjd med Trelleborg, bortsprungen hund som kommer tillbaka med människobajs i mungipan, för mycket kläder eller för lite kläder. Vissa turer innebär att man kör fast med bilen eller att man gått hela vägen med kartan upp och ner. Vissa turer dör mobilen JUST NÄR MAN KOMMIT UPP TILL TOPPEN OCH SKA INSTAGRAMMA.

Vissa turer tror man att man drömmer. Vissa turer är man odödlig och ett med universum. Kroppen är stark, solen värmer, regnet svalkar, du har inte glömt tandkräm och hunden äter mest ren och fräsch älgskit. Vissa turer behöver du inget fäste och inget myggmedel. Vissa turer har du ingen tid att passa och du är med dina bästa vänner.

Men nu till det fina. Oavsett så är det alltid värt det. Så länge ingen förutom mobilen har dött så är det värt det.

En härlig aspekt med att vara ute själv är att det inte finns någon som ber en att tagga ner. Annars gör ju samhället det rätt ofta.  Du får utlopp för så mycket känslor. Det gör inget om du kör fast med bilen själv, du kan ju svära jättefult och gapa så det ekar mellan granarna. Det håller dessutom björnen borta. Förr eller senare kommer du upp. Särskilt om du har Telia.

Vissa turer förändrar en till och med.

 

Det här året har jag inte tänkt ska bli något undantag.

Njut dagen!

 

 

Pastellernas årstid.

Pastellernas årstid.

Ända sedan jag var liten så har mornar varit min stund på dagen. Jag har alltid tyckt om att vakna först. Stillheten, mörkret och den klara luften. Oavsett årstid. Men nu är det vinter och just den här morgonen var det -28 här hemma. När man har hund så måste man tycka om att vara ute. Its’s a package deal. Den här morgonen vaknade jag med förkylningen från hades, den första på säkert tre år, men min hund som är en mountaindog från Alperna med rejäl päls känner inga såna sympatier. Men grejen är den att det ALLTID är värt det, förkylning från hades eller inte. Moder jord kompenserar alltid på hennes eget dominanta men samtidigt så ödmjuka vis. Hon välkomnar även den här dagen, med outtröttlig energi.

Jag har tappat räkningen på hur många såna här soluppgångar den här vintern har bjudit oss på hittills. Det är nästan löjligt. Under den här tiden på året, Midvintern, när himlen står högt och graderna har sjunkit rejält så uppstår den här färgskalan. Pastell. Jag bär sällan pastell själv men när himlen gör det blir jag fullkomligt golvad. Jag vet inte hur många mornar den här vintern som jag har mötts av den här soluppgången när jag kommit ner till sjön. Ibland är det alldeles vitt, man ser knappt vad som är himmel och vad som är is, och ibland ser det ut såhär. Som en målning med en färgskala i fullkomlig symbios.

Inför det här året så har jag några saker som jag vill fortsätta utveckla hos mig själv. Jag vill inte kalla det för nyårslöfte, utan snarare nyårsambition. Det är dels att försöka njuta ännu mer av det som naturen ger oss, både stort och smått, och dels att fortsätta följa min magkänsla. Den som alltid leder mig rätt. Men jag har också två konkreta löften. Det ena är att till våren lära mig flugfiska och det andra är att någon gång under året skaffa en kompis till Freja.

 

Njut dagen!