Den sanna lyckan är att över vita vidder skida.

Den sanna lyckan är att över vita vidder skida.

Jag har alltid älskat myrar, speciellt på vintern. Mest för att jag hatar knott. De flesta av min barndoms skollov tillbringade jag i skogarna runt Malung i västra Dalarna. Min farmors hembygd. Det är ett annat Dalarna, ett lite vildare och inte lika tillsnofsat Dalarna. Men inte mindre vackert för det, jag gillar ju det vilda. De skogarna är djupa och trolska och då och då går skogen över i myrmark eller djupa källor. När jag var liten brukade vi gå från vårt hus längs en stig in i den djupaste skogen för att dricka ur en naturlig källa. Källan var så djup och alldeles kolsvart, som ett korpöga. Men vattnet så fullkomligt rent och klart. Vi gick säkert inte längre än ett par kilometer in i skogen, men som liten är det en lång sträcka. Vetskapen om att det finns både varg och björn i de skogarna gjorde det bara ännu mer spännande.

Det är ingen slump att både myrmark och naturliga skogskällor ofta förekommer i mytiska berättelser och sagor. För de är magiska. De bär på en historia och genom att vistas på såna platser får vi både uppleva historien men också bli en del av den. Magin kommer att överföras på kommande generationer. Jag tror att berättandet av de här historierna genom århundraden har utgjort en viktig och betydande del av mystiken kring de här platserna. Men den allra största delen står platsen själv för, helt på egen hand.

Den här myren ligger bara ett par mil från vårt hus. Jag har skidat över den i den blå timmen några gånger nu. Dygnets kanske mest magiska timme, enligt mig. På vintern är myrar så fullkomligt inbjudande. Så tysta, stillsamma och trygga. Det är flacka och kravlösa. Det enda som hörs är ditt eget flås och ljudet av den oönskade friktionen under dina skidor. Den här dagen hördes även det dova mullret av skotermotorer över skogen. Jag blir lycklig av det ljudet, lika lycklig som jag blir av doften av en sprakande eld.

På sommaren däremot surrar det av knott, mygg och andra flygfän och det är ofta du hittar betydligt mer björnbajs än de där gyllene och löjligt goda hjortronen. Du vill inte ha shorts på grund av myggen men det är på tok för varmt för långbyxor. Det finns vatten men det går inte att bada. Nej, på sommaren föredrar jag hav och öppna ängar. Men på vintern, då är en myrmark något alldeles alldeles särskilt.

 

Njut dagen!

A never ending love story.

A never ending love story.

Foto: Adam Johansson (AdaMediaMedMera)

När ett nytt år börjar är det oundvikligt att inte blicka tillbaka. Det senaste åren har bjudit på så satans många härliga och mindre härliga turer. Till fots, på skidor eller på hästryggen. Så många fjäll, skogar och iskalla bad. Så många äventyr, stora som små. Blod, svett och ibland tårar. Men framför allt en rejäl jävla dos lycka och adrenalin. Men jag ska inte ljuga, det är så oattraktivt. Vissa turer är mest skavsår, en blodsockernivå i höjd med Trelleborg, bortsprungen hund som kommer tillbaka med människobajs i mungipan, för mycket kläder eller för lite kläder. Vissa turer innebär att man kör fast med bilen eller att man gått hela vägen med kartan upp och ner. Vissa turer dör mobilen JUST NÄR MAN KOMMIT UPP TILL TOPPEN OCH SKA INSTAGRAMMA.

Vissa turer tror man att man drömmer. Vissa turer är man odödlig och ett med universum. Kroppen är stark, solen värmer, regnet svalkar, du har inte glömt tandkräm och hunden äter mest ren och fräsch älgskit. Vissa turer behöver du inget fäste och inget myggmedel. Vissa turer har du ingen tid att passa och du är med dina bästa vänner.

Men nu till det fina. Oavsett så är det alltid värt det. Så länge ingen förutom mobilen har dött så är det värt det.

En härlig aspekt med att vara ute själv är att det inte finns någon som ber en att tagga ner. Annars gör ju samhället det rätt ofta.  Du får utlopp för så mycket känslor. Det gör inget om du kör fast med bilen själv, du kan ju svära jättefult och gapa så det ekar mellan granarna. Det håller dessutom björnen borta. Förr eller senare kommer du upp. Särskilt om du har Telia.

Vissa turer förändrar en till och med.

 

Det här året har jag inte tänkt ska bli något undantag.

Njut dagen!

 

 

Pastellernas årstid.

Pastellernas årstid.

Ända sedan jag var liten så har mornar varit min stund på dagen. Jag har alltid tyckt om att vakna först. Stillheten, mörkret och den klara luften. Oavsett årstid. Men nu är det vinter och just den här morgonen var det -28 här hemma. När man har hund så måste man tycka om att vara ute. Its’s a package deal. Den här morgonen vaknade jag med förkylningen från hades, den första på säkert tre år, men min hund som är en mountaindog från Alperna med rejäl päls känner inga såna sympatier. Men grejen är den att det ALLTID är värt det, förkylning från hades eller inte. Moder jord kompenserar alltid på hennes eget dominanta men samtidigt så ödmjuka vis. Hon välkomnar även den här dagen, med outtröttlig energi.

Jag har tappat räkningen på hur många såna här soluppgångar den här vintern har bjudit oss på hittills. Det är nästan löjligt. Under den här tiden på året, Midvintern, när himlen står högt och graderna har sjunkit rejält så uppstår den här färgskalan. Pastell. Jag bär sällan pastell själv men när himlen gör det blir jag fullkomligt golvad. Jag vet inte hur många mornar den här vintern som jag har mötts av den här soluppgången när jag kommit ner till sjön. Ibland är det alldeles vitt, man ser knappt vad som är himmel och vad som är is, och ibland ser det ut såhär. Som en målning med en färgskala i fullkomlig symbios.

Inför det här året så har jag några saker som jag vill fortsätta utveckla hos mig själv. Jag vill inte kalla det för nyårslöfte, utan snarare nyårsambition. Det är dels att försöka njuta ännu mer av det som naturen ger oss, både stort och smått, och dels att fortsätta följa min magkänsla. Den som alltid leder mig rätt. Men jag har också två konkreta löften. Det ena är att till våren lära mig flugfiska och det andra är att någon gång under året skaffa en kompis till Freja.

 

Njut dagen!